Lisas Liv

Idag publicerades det en kolumn i DN skriven av Hanne Kjöller som menar på att vi måste se till de medicinska aspekterna av transsexualism och som sedan förefaller förespråka tvångskastrering. Det var en rätt bisarr kolumn med flertalet tankefel, att den gör anspråk på att vara medicinskt rationell gör det bara värre. Jag tar de olika delarna var för sig.

Födande män är en fråga. En annan är det ständigt växande rättighetsperspektivet. Som när Thomas Beatie i intervjun hävdar att ”alla människor borde ha rätt att skaffa egna biologiska barn”.

Men, nej. Någon sådan rätt existerar förstås inte. Inte heller finns någon rätt att skaffa ”icke-biologiska” barn. Det kan åtskilliga ofrivilligt barnlösa vittna om.

Detta är en skrämmande vanlig övertolkning som man ser allt för ofta. “Rätt att skaffa biologiska barn” ska givetvis inte övertolkas som om det ska räcka med att vifta med ett finger så ska man oavsett risker och konsekvenser få all önskad hjälp, det innebär givetvis inget mer än att man ska ha rätt att bli biologisk förälder på ungefär samma premisser som alla andra. Det vill säga att man inte ska bli steriliserad mot sin vilja, man ska inte bli kastrerad mot sin vilja, man ska ha exakt samma fertilitetshjälp som alla andra, man ska inte automatiskt sorteras bort vid adoptioner och så vidare.
Varken mer eller mindre. Att övertolka det på detta sätt är ett oärligt försök att demonisera och nedvärdera transsexualla som inte vill annat än att ha samma möjligheter och rättigheter som alla andra, vilket i dagsläget förvägras dem.

Och vad ska man då tycka om att män föder barn? Hm, behöver man ens tycka något? Hur stor är frågan? Om en kvinna vill genomgå en könsbytesbehandling, hur troligt är det då att hon vill bära och föda barn, vilket ändå måste betraktas som en tämligen omanlig syssla?

Inte troligt alls, berättar överläkaren Cecilia Dhejne, chef för könsbytesmottagningen vid Karolinska. Hon berättar hur man numera frågar patienterna om barn och önskan att bli gravid och att de flesta absolut inte kan tänka sig att bära ett barn.

Detta är visserligen inte i sig felaktigt, men däremot ett tveksamt uttalande. Man får fråga sig i vilken kontext frågan ställs och vilka konsekvenser olika svar ger. I könsutredningskontext har tidigare all önskan om egna biologiska barn lett till ett automatiskt nej till fortsatt behandling och byte av juridiskt könsbyte, och det kan fortfarande ställa till problem vid kontakt med utredningsteamen och Rättsliga Rådet. Är det då så överaskande att många, eller till och med alla, säger klart och tydligt nej till att vilja ha egna biologiska barn?
En undersökning i mer neutral kontext hade förmodligen gett avsevärt annorlunda svar.

Men vänta nu. Strider det inte mot läkaretiken att ge en behandlig som riskerar att ge en människa cancer, i synnerhet om den risken kan elimineras genom att man helt enkelt opererar bort äggstockarna?

Givetvis strider inte det mor läkaretiken! Läkare tar givetvis hänsyn till mer än cancerrisken, till exempåel också den ökade livskvalitén hos patienten.
Eller menar Kjöllner att kvinnor med nedsatt sexuell lust som får testosteron ska få äggstockarna bortopererade? Eller att kvinnor som går på extra östrogen ska få brösten bortopererade? Det är givetvis inget “helt enkelt” med att operera bort äggstockarna heller, även det innebär riskern som lätt kan väga upp den minskade risken för äggstockscancer. Som Kjöller själv påpekade, cancerrisken är indikerad, inte säkerställd, ingen läkare som följer läkaretiken skulle kräva att operera bort ett organ för att genomföra en behandling på grund av “indikerad” cancerrisk. Det är absurt.

Rätten till behandling innebär också rätten att avstå behandling. Liksom att avstå en del av behandlingen. En kvinna med bröstcancer som helst borde både opereras, strålas och cellgiftsbehandlas har självklart rätt att välja bort operation och ändå åtnjuta resten av kuren. Men det är skillnad på att avstå en behandling som sannolikt kommer att försämra förutsättningarna att tillfriskna från cancer och att kräva en behandling som ökar risken att man insjuknar i cancer.

Men vänta här? På vilket sätt menar hon att behandlingen av bröstcancer skiljer sig från behandlingen av transsesxualism? Hon förefaller utgå får att transsexualism är ett livsval man gör och att man därför av någon outgrundlig anledning måste bli kastrerad. Mycket bisarrt resonemang.

Givetvis får patienter med bröstcancer behandling mot denna och har möjlighet att avstå vissa delar. På exakt samma premisser så får patienter med transsexualism behandling för detta – till exempel hormonbehandling – och ska ha exakt samma möjlighet och rätt att avstå delar av denna behandling.

Att försöka förvandla denna medicinska fråga till en sexualpolitisk spjutspets eller till en strid om mänskliga rättigheter är både fel och oetiskt. Transsexuella måste – som alla andra – ha rätt till en vård som ges efter vad läkarna vet, anar eller misstänker, och inte utifrån hur aktivister skulle vilja att det var.

Ja, för professionen är ju ofelbar, eller hur?

Hur länge sedan var homosexualitet klassificeratsom en sjukdom? Och vem var det som fick bort den klassificeringen? Inte var det läkarna i alla fall.. Det var inte heller så många årtionden sedan som transsexuella behandlades med olika former av tortyrliknande metoder, avsersionsterapi, elektroterapi genom ögongloberna, man brände bort delar av hjärnan tills den “felaktiga” könsidentet försvann med mera, vilket var styrt och lett av läkare.
När en minoritet särbehandlas och utsätts för kränkande behandlingar – även om dett sker i påstådda medicinska syften – så är en politisk kamp och en strid om mänskliga rättigheter den enda möjliga vägen att gå! Eller Kjöller menar att kampen mot förra århundrates medicinskt motiverade tvångssteriliseringar av romer, epileptiker, unga ensamstående mödrar med flera var fel och oetiskt?

En bisatt text som ger ett bisarrt intryck brukar jag inte bry mig så mycket om. Men en bisarr text som ger intryck av att vara seriös och rationell när den inte är det är något jag däremot reagerar över. Denna kolumn är fylld av övertolkningar och väldigt ensidig och enkelspårig argumentation. Man tar inte hänsyn till kontext som i Dhejnes uttalande och sedan utgår man enkelspårigt från cancerrisken när man diskuterar vad som i praktiken är – men som inte är uttalat – ett kastreringstvång när verkligheten är så mycket mer komplex. Att dessutom anklaga kampen för en mer human behandling av transsexuedlla för oetisk är direkt skrämmande, vad kan man inte rättfärdiga med ett sådant resonemang?