Att önska att man föddes med en annan kropp

 

Det är inte ovanligt att många transsexuella önskar att de föddes som det kön som de känner sig som, för allt skulle vara så bättre och mer rätt då. Ibland framstår det från vissa håll dessutom ett implicit krav på att man ska känna så.
Men för min egen del så kan jag inte hålla med.

Har man växt upp med den tydliga känslan av att vara född i fel kön så kan jag mycket väl förstå att man känner att allt skulle vara bättre om man bara föddes i en annan kropp. Men om man som jag har haft ett någorlunda normalt liv för att sedan under det vuxna livet inse att den där hjärnan matchar minsann inte den där kroppen, då kan resonemanget mycket väl se annorlunda ut.

Som mitt liv ser ut just nu så befinner jag mig visserligen något mellan könen. Det mellan benen är inte riktigt vad jag önskar mig, den juridiska biten och vissa gamla dokument såsom gymnasiebetyg är inte alls vad jag vill ha och jag kommer behöva ta vissa läkemedel livet ut. Men annars så är jag nöjd med hur livet set ut. Jag vet precis vart jag är, jag vet hur jag kom dit och jag är nöjd med mig själv som person och är även nöjd med de möjligheter jag har inför den närmaste framtiden. Jag studerar hårt, 250% nu över sommaren, jag är konsult, min ekonomi är bra och jag har ett socialt liv jag är nöjd med, både med vänner och familj.
Hur kan man önska sig bort från det? För det är just det man gör när man önskar att man föddes i en kropp med det andra biologiska könet. Hade jag istället fötts med en flickas kropp så finns det inga garantier alls för att mitt liv hade ens i stora drag sett ut som det gör nu, det finns inga garantier för att jag i ett sådant scenario skulle ha en personlighet som ens i stora drag ser ut som min nuvarande personlighet. Visst hade det varit trevligt att fysiologiskt och mentalt kön hade stämt överens, men det i sig är inga garantier för ett bättre liv.

Det finns många olika möjligheter för hur mitt liv skulle kunna sett ut om om jag fötts med en mer passande kropp, hur det ska värderas är inte givet. Bör jag värdera det utifrån vad jag känner och tycker nu eller utifrån hur nöjd jag hade varit i de potentiella alternativa liven? Eftersom jag har ett bra liv nu som i ett sådant fall skulle försvinna så är jag av åsikten att jag får värdera potentiella andra liv utifrån hur jag har det nu. Givetvis är det inte något alla skulle hålla med om, men det är upp till var och en hur de vill resonera.
Kanske hade jag varit en lycklig kvinnlig akademiker, eller varför inte en lycklig make-up artist. Utifrån mitt nuvarande perspektiv så hade jag gärna bytt ut mitt liv mot att vara en lycklig kvinnlig akademiker, men jag skulle absolut inte vilja byta ut det mot ett liv som en lycklig make-up artist. Oavsett hur lycklig jag hade varit om jag växt in i den rollen så är det inget jag uppskattar nu. Men oavsett vilket så finns det inga garantier för att mitt skulle vara lyckligt, det hade likväl kunnat vara hemskt och fruktansvärt.

I slutändan handlar det om ifall jag i en önskan om att ha den kropp som passar min hjärna är beredd att acceptera den osäkerheten. Hade mitt nuvarande liv varit riktigt hemskt så hade jag kunnat ha en sådan önskan, även om ett sådant resonemang också har sina problem Men nu är jag nöjd och glad och på väg åt rätt håll och då ser jag ingen anledning att drömma om och önska mig en annan kropp och därmed ett annat liv.

Jag är nöjd med mig som jag är nu. Att drömma om annat skulle förminska det jag faktiskt uppnått och skulle mycket möjligt hindra mig i mina försök att få det ännu bättre.
Till sist vill jag påpeka att jag vägrar anpassa mig till vissa mallar för hur man bör bete sig, se ut, tycka och tänka för att vara transsexuell på ”rätt” sätt. Jag är jag, det är bara att acceptera.

 Posted by at 11:51

  One Response to “Att önska att man föddes med en annan kropp”

  1. Hej och tack för denna fantastiska text (som ju har några år på nacken nu)!
    Det har tagit mig alldeles för lång tid att inse att jag inte behöver känna någon skam över mina känslor av att vara trans bara för att jag också råkar vara glad och tillfreds med mina intressen, min personlighet och helt enkelt mitt liv som det hittills sett ut. Att det är okej att jag vill förändra min kropp och mitt uttryck utan att behöva ångra något eller göra avkall på sådant som jag trivs med (och gärna fortsätter trivas med) hos mig själv. Det borde vara en självklarhet att en inte ska känna sig tvungen att lida (eller ha lidit), och därigenom rentav skämmas över bristen på lidande, bara för att kunna motivera (för sig själv och/eller andra) att det en känner och tänker om sig själv är legitimt och berättigat. Tyvärr är väl bilden av transpersoner, som den så många gånger framställs i media och andra sammanhang, så skevt vinklad att många helt enkelt internaliserar denna vanföreställning om att det en som transperson definieras av ‘måste’ kretsa kring lidandet därav.
    Återigen, tack för att du påvisar att inte alla transpersoner upplever sin situation på samma sätt!

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(required)

(required)